Det har pendlat upp och ner som en enda stor röra i livet. Vi hade våra disskutioner och bråk dagligen om dom små enkla tingen i livet. Billy stod inte ut mer och sökte då en lägenhet till sig själv. Han kom en dag hem och berättade att han hade sökt en lägenhet och sa att han snart kunde få flytta in där om han skulle få den då han stod som nummer tre i kön.

Jag ville inte tro på detta och jag bestämde mig för att tro att detta bara var några hot. Men förra veckan fick jag ett SMS på mobilen med STORA bokstäver där det stod att han fick lägenheten med en super glad gubbe. Där svalde man en stor klump och kände bara hur hela livet rasade samman. Det han sa stämmde det var inget skämt det var ren sanning. Såklart blir man så otroligt ledsen och uppriven då man verkligen kämpade för att man ville få det att fungera tillsammans som en familj. Jag kastade ut Billy samma kväll som jag fick reda på att han fick lägenheten. Nu i efterhand tänker man "vad fan gjorde jag så för?" Men det kändes så jävla rätt då, varför skulle han bo kvar tillsammans med mig Zakimbo och Melody i lägenheten om han ändå hade gjort sitt val med att lämna mig? Att gå där varje dag och veta detta tyckte jag bara skulle vara skit.

Jag är otroligt ledsen att detta blev som det blev. Hade man fått spola tillbaka sitt liv hade man gjort massor med saker ogjorda. Man hade visat mer av det rätta än det som man gjorde så jävla fel. Jag älskar Melodys pappa otroligt mycket och jag är ingen person som bara stänger av min känslor på en dag. Jag tycker detta här har varit och är sjukt jobbigt. Bara tanken hur Melody nu ska åka fram och tillbaka som en jojjo skrämmer mig något fruktansvärt.

Det var inte så man ville detta skulle sluta. Många av er där ute säger att det blir bättre då Melody kommer få två glada föräldrar. Visst säg vad fan ni vill, men om ni tänker hur ett barn tycker det är om man ska åka den ena veckan till mamma och den andra veckan till sin pappa. Hur tror ni det är? Jag har sett och hört så många barn där ute tyckt detta är så otroligt jobbigt. Man vill och behöver ibland sina två föräldrar tillsammans..

Melody är FEM MÅNADER gammal och hon ska redan nu ha ett sånt liv? Fy fan för det säger jag bara. Stackars lilla flicka. Jag ångrar ALDRIG Melody aldrig någonsin fast ekonomin har varit som den varit och är som den är. Och andra saker därtill. Men att veta hur hon kommer leva i framtiden är SKIT rent utav sagt.

Sedan att veta att man inte får vara och träffa den man ÄLSKAR så otroligt mycket tjugofyra timmar om dygnet är så fruktansvärt plågsamt. Och det gäller inte bara för mig naturligtvis det är lika jobbigt för oss båda föräldrar. Men vad ska man göra när den andra har bestämt sig för detta. Man måste blunda och välja en ny väg att gå..

 

Vi var en gång i tiden en hel familj..
Men även sagor har sina slut!